Lägger in en "gammal" text jag skrivit som jag gillar.
Den är värd lite mer uppmärksamhet.

---

Varför är det så lätt att sträva efter det man inte kan få?
Varför ska det vara så lätt att sakna alla de där sakerna, bara för att man har något annat?
Varför kan man inte vara nöjd med det man har?

Man kanske ska tänka att det kunde vart värre...
Men jag är inte så bra på det.
Har jag en bruten nagel blir jag inte lyckligare av att tänka att andra dör av Aids.

Hade jag förlorat ett ben hade jag inte kunnat rycka på axlarna och le,
för att det hade kunnat vara båda.

Jag inser väl att det inte är så man menar, men ändå.

Kanske är det så att gräset är grönare på andra sidan.
Kanske betar alla kossorna där av en anledning.
Eller så är det helt enkelt så att din pesimism och missnöjdhet
har gjort gräset på din sida så matt och lackt att det vissnat av trötthet.

Kanske så står kossorna där i gräset på andra sidan och önskar att de stod på din sida,
för att därifrån ser dina grödor så mycket färskare ut.
Kanske är inte grannens gräs bättre.
Det kanske bara är så att allt gräs är gult på nära håll.

För om man tittar noga, vänder och vrider på varje grässtrå, ser man plötsligt alla
hål som tuggats av hungriga bladlöss, man ser de där gulvissna kanterna, bara för att man letar.
Men om man tittar på grannens gräs, övertygad om att det är tiptop, ser det grönt ut.

För att när man tittar på andras saker ser man de sakerna man själv inte har.
När man tittar på sina egna saker, ser man de sakerna alla andra har.

Men man bortser aldrig från grannen och tänker att från en satellitbild är kanske mitt gräs lika fint.
Kanske är det så att det är grannen som har flest hungriga maskar i jorden.

Kanske ska man bara vara glad för det man har,
och vara tacksam för att man har båda benen kvar.


(observera rimmet i slutklämmen)