Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

Det finns inget värre än när man sett fram emot en myskväll med snask,
är klok och äter middag först,
och sen är så mätt att man inte orkar snasket.

Helvete.

Freddan var i Köpenhamn häromdagen och när han skulle gå och titta på den lilla sjöjungfrun, så hade dom lånat ut den till Kina.

Undrar vad dom skulle ha den till.
Och om vem som helst får låna den.
Hon hade varit snygg på min bakgård. Jag får ringa Danmark och kolla.
Jag har Henkis telefon här, jag kan ju använda den.

Allt gott i världen om Danmark, men dom är inte värda ett öre av mina pengar.

Idag var första dagen på träningen på jobbet och vi fick lära oss massor av nyttiga saker.
Jag fick till exempel reda på att en av grekerna brukade åka snowboard förrut och att det tydligen ska snöa i slutet på veckan.

Sen fick vi se en informations video om vad man ska göra om det brinner.
Då ska man stänga dörren om elden och se gå ut, sa dom.
"Bra att veta" tänkte jag, det är ju dumt att stanna i elden.
Dom sa också att om det brinner jättemycket är det bättre att överlåta jobbet åt brandmännen,
det hade jag heller aldrig fattat själv.
Sen berättade dom att om man ska släcka ett brinnande elskåp så ska man inte använda vatten-brandsläckaren.

Sen fick vi också se en video om hur världens starkaste man lärde ut hur man ska lyfta tungt utan att skada ryggen.
Också väldigt givande.
Särskillt i ett jobb i kundtjänst.
Men min fantasi skenade iväg en stund och jag funderade på vad för slags grejor jag kanske skulle kunna tvingas lyfta.

Sen fick vi skriva på en lapp om vem som skulle få vår lön om vi skulle dö medan vi jobbade där.
"Kanske är det dom som dör, som jag kommer få lyfta", tänkte jag.

Tillslut ritade jag en gris och sen gick jag hem.

Igår kom mannen som kallar mig Lobetta igen.
Han skulle presentera mig för min nya rumskompis Margareta.

- Det här är Sabina, säger han.

Jävla dumpucko.
Om man nu inte vet vad någon heter, är det bara att chansa då?
Ska man bara hitta på ett namn?

Sen när jag kom till jobbet och fick alla mina papper och mitt schema.
Då säger chefen;

- Lovessa?
- Ja.

Och när jag får papperhelvetet står det med stora bokstäver

LOSIVA OLDEAUS

Är det svårt??
Vad är det för fel på mitt namn?

Lobetta, Sabina, Lovessa och Losiva.

Jaja, kärt barn har fula namn, antar jag.

Förlåt förlåt mitt namn är plåt, för mitt dåliga uppdaterande.
Nu ska jag berätta för er vänner, vad jag gjort de senaste dagarna.

I torsdags tog jag tjuren vid hornen och ringde jobbet och tjatade att jag skulle få min nya adress.
Sagt och gjort, sa tjuren, du får flytta in klockan ett.
Sagt och gjort, sa jag, och flyttade.

Jag åkte till företaget där jag blev uppmätt av en ganska rolig man som log hela tiden.
Sen när han presenterade mig för sina kompisar med namnet Lobetta, var han inte så rolig längre.

Sen tog han mig till mitt hus och blev helt till sig att nyckeln inte passade i låset.
- Det står ju nummer 8 på lappen, sa han frustrerat.
- Jag tyckte det stod 10 jag, sa jag då, lite försiktigt och utan att veta om detta var något jag egentligen borde lägga mig i.
Men den glada killen som kallar mig Lobetta kollade på lappen igen, och mycket riktigt, nr 10 stod det.

Efter att han visat mig mitt rum, hade önskat mig välkommen trettiofem gånger till och sagt att jag gärna fick ringa honom om jag behövde hjälp med något var det sista han sa;

- Bara så du vet är väggarna vääldigt tunna.

Idag meddelade min syster mig att hon kommer bli en sträng mamma.
Jag tror henne.
Dock är hon inte gravid, så hon kanske hinner ändra sig innan den dagen kommer.

Men jag vet hur hon är.
Hennes barn kommer rymma hem till sin coola moster (jag)
Och så kommer dom att säga.

"Mamma har ätit upp hela min chokladkalender!"
"Hon åt upp min med", svarar jag då, "men det gäller att inte skvallra, för då gömmer hon dina gosedjur", kommer jag rådgiva dom.

"Mamma klippte av mig håret och gömde det under sängen"
"Säg bara att det var du om någon frågar, hon erkänner om sådär 16 år"

"Mamma la mitt finger i blöt om natten så jag skulle kissa på dig"

Och jag kommer att sätta barnen i mitt knä och säga;

"Allt detta utsatte er mor mig för när jag var liten. Men jag växte upp och blev en mycket vis kvinna. Det som inte dödar, det härdar, och om ni är riktigt snälla barn, så ska jag äta upp din mammas chokladkalender nästa år."

Detta inlägget tillägnar jag mina Göteborgsvänner.
Framförallt Sandra, Tove, Marcus och Annie!
Jag vill be om ursäkt att jag inte hann hälsa på er nu medan jag var hemma.
Jag försökte verkligen få in det, men tiden räckte inte till.

Jag älskar er iallafall och jag tänker på er jämt.

Nej, det var inte sant.
Jag tänker inte på er jämt.
Men ganska så ofta, och när jag gör det så ler jag.
Jag ler inte alltid.
Men ibland.

<3

---

Alla andra kan också få en ursäkt för min dåliga uppdatering.
Men nu blir det ordning på det igen!

Just nu sitter jag i Lund på Espresso House och väntar på mitt tåg.

Jag känner mig så jävla cool med datorn här.
Sitter och skriver på word och då och då nickar jag och säger "Hmmm"
För det har jag sett på TV att det är så man gör.
Sen går jag in på facebook och skrattar till och säger "Typiskt Rune"

Jag undrar om de andra som sitter här förstår hur cool jag är.

Funderar på att dra igång SIMS, men då får jag nog kyssa min nya coola stämpel farväl.

Jag blir väldigt sällan bakfull. Det är jag glad för.
Men idag när jag invigde (inveg?) dagen med orden

"Varför måste jag leva när andra får dö?"

kände jag att jag hade en tung dag framför mig.
Sen var jag med om något ganska coolt som jag inte tänker skriva om här.

Men jag fick ner lite flygande Jakob och jag vann på "Med andra ord" och jag lyckades hålla god min för hela släkten.
Jag är fantastisk, helt enkelt.
Men idag är jag inte så stark.
Inte stark alls.

Vi ses i dimman!

Det är få människor som är så fega (förlåt, riskmedvetna) som min Bästis Jennyboy.
Hon är rädd för allt.

Igår när vi åkte bil på en mörk skogsväg skulle Jenny säga något.
Det hela slutade med att hon blev livrädd för sig själv för att rösten som kom ut inte lät som hennes egen.

Låt mig också tillägga att den läskigaste sången Jenny vet är "Sopbilen är stor" med Mamma Mu.
Hittade ingen bra version av den på Youtube,
Denna var den enda, men den borde skrämma livet ur henne!

Jag hatar när man ska ta ego-bilder på sig själv.
Så håller man kameran i ena handen och ler så äkta man kan.
Men så vill aldrig kamerahelvetet ta bildjäveln, så där sitter man med ett leende som ser mer och mer ansträngt ut för varje sekund som går och svär med sammanbitna tänder.
Och när man äntligen ger upp och ger till en svordom högt, just i det ögonblicket blixtrar kameran till. Varje gång.

Och en sak till jag undrar är varför man alltid är mycket snyggare i spegeln än man ser ut på bild.
Helt värdelöst.
Här ser jag bara trött ut, men som min mormor sa.
Jag är snygg egentligen.

Jag hittade supersnygga tandborstar på Gekås, så jag köpte fem olika färger och modeller.
Sen när jag kom hem fick alla välja sin.
Pappa valde först.

Och hur roligt är det att han valde denna?

Jag har lite svårt att ta komplimanger, det vet alla. Framför allt Freddan.
Men idag när jag visade min mormor bilderna från Halloween säger hon förvånat;

"Nämen, du är ju riktigt snygg egentligen!"



Egentligen? Jo man tackar ja.

Varning.

Köp aldrig halksockar på Gekås.

Varning nummer 2

Spring aldrig i en korridor med halt golv iklädd halksockar från Gekås.

Resultat.

Tre meter glid sen kom väggen. Pang.

Kolla denna mumsbiten!
Den hade ni inte sagt nej till.



Med rubriken menar jag förövrigt inte avsaknaden av en refles som flexbert symboliserar,
utan att jag saknar mitt favoritställe 80talsklubben Reflex.
"For I would walk 500 miles...."

Det finns många saker jag älskar att göra som jag inte berättar för folk.
Eller, det var inte helt sant, jag är ganska öppen av mig, men jag kanske hade sparat den informationen på en första dejt, eller ett möte med Kungen.

På tredje plats kommer att spräcka vattenblåsor. Det är det tredje roligaste jag vet och ibland går jag i mina för små skor med flit för att jag vill få blåsor. Dock tar det nöjet slut för fort och sen har man bara ett köttsår kvar och kan inte gå i ordentliga skor på tre veckor. Värt det, dock.

På andra plats kommer att sitta och dra isär kluvna hårstrån, det kan man syssla med jättelänge. Särskillt om ens hår är väldigt slitet. Dock får man vara försiktig så man inte blir arg när man inte kommer åt dom små rackarna.

Nummer ett är ganska normalt, tror jag. Det är att pilla bort torkat lim från fingrarna. Det måste vara det absolut härligaste som finns! Detta gör också att jag ofta kladdar extra mycket med limmet om jag limmar. (Det och att det alltid är roligt att kladda med saker).

Nu kanske ni undrar vart jag ville komma med denna konstiga listan på ointressanta ovanor i Er Hjältes vardag.
Här kommer det mycket enkla svaret på det.

Jag behövde en ursäkt att visa min nya frisyr.
Om ni fortfarande tvekar över om all denna text var nödvändig för detta, kan ni bara läsa andraplatsen igen och hänga kvar på kategorin "Hår"

Såja!



Är jag snygg eller?

Det finns få saker som retar upp min Lillebror.
En gång sparkade jag sönder hans hörlurar som han fick i studentpresent (med oflit givetvis) och han blev inte ens arg och lät mig inte ens köpa (be mamma köpa) nya åt honom...

Men häromdagen taggade pojken till rejält.
Denna gången var det vegetarianer som han inte drog jämt med.
Han svor och han predikade om dessa vegetarianer och deras jävla rätter som dom ska härma oss vanligt folk med.
Han är förbannad över ordet "Grönsakslasagne"
Det borde inte få heta så om det inte innehåller något slags djur, menar min bror.
Tänk då om han någon gång råkar ta fel, för dom heter så lika.

Morotsgratäng, var ett bättre ord för den så kallade rätten, tyckte han.

Själv försöker jag hålla mig opartisk.
Jag gillar morötter, men jag kan också uppskatta en liten gris-bit nu och då.

Idag kände jag mig lite deppig.
Men eftersom jag lever efter filosofin "Det är synd att vara glad för ofta" tänkte jag göra det värre för mig direkt.
Min plan började bra genom att jag gick ner till stan i 34 minusgrader i alldeles för lite kläder.
Sen glömde jag mitt ID med flit när jag skulle hämta medicin på Apoteket.
Sen så när min olycka började avta behövde jag göra något drastiskt,
så jag gjorde något jag inte gjort på fem år.

Jag gick till JC och provade jeans.

För att plåga mig själv till det yttersta plockade jag bland dom små storlekarna och trädde dom på armen.
Då kom en trendig expedit fram och frågade om jag behöve hjälp.

- Ja, jag skulle prova ett par jeans och jag har jeans-fobi.
- Jahaja... Vilken storlek har du?
- Sist jag köpte ett par hade jag storlek 25.
(Lång pinsam tystnad från expiditen samtidigt som han granskade mig från topp till tå)
- Fast det var ungefär sex år sen och tjugo kilo sen, lade jag till.
- Jahaja, sa expiditen igen och tog fram ett par jeans i storlek 32. Prova dom här.

Sen frågade jag om jag kunde få låna ett linne att prova till jeansen, för att jag hade klänning på mig.
- Är du en storlek Large, sa den nu hatade expiditen.
- MEDIUM! Fräste jag argt.

Sen tryckte jag ner pattarna i en väldigt liten Medium, svor sju gånger, (utan att andas, ville inte spräcka toppen)
grät en tår, tittade mig i spegeln, drog på mig tightsen och lovade mig själv att aldrig mer prova jeans.

- Passade dom? Frågade expiditen.
- Jag behöver tänka på det sa jag, men vi kanske ses om sex år igen.

Pumpor kan ofta se ganska roliga ut i formen.
Men inte alltid på uppenbara sätt.
Det här är till alla er som säger att jag har... omogen fantasi.



TITTA! Utbrister jag. En svan!

Det finns en sak som jag hatar med att komma tillbaka till Sverige efter en lång tid i England.
Det är när man möter folk på gatan som man inte träffar så ofta ens när man bor hemma och man säger jätteglatt
- Heeeej!!
Och personen svarar lite förvirrat;
- Ja, hej hej
och förstår inte alls att det var extra roligt att träffa mig just idag,
eller att jag inte varit hemma på fem månader, eller ens märkt att Falkenberg har varit lite extra tomt det senaste.

Hemma står världen still.
Men ändå hänger jag inte med.

Svar på frågan hur min hösttavla såg ut efter löven torkat.
Den är fortfarande fin, färgerna är fortfarande klara, men dom har dragit ihop sig lite, så man ser det vita pappret bakom.



P.S. Färgerna är mycket klarare än vad det ser ut som på bilden! D.S.

Jag har funderat lite.
Det slutar aldrig bra, det har vi lärt oss.
Jag har tänkt på det här med förhållanden och dejter.
Jag är värdelös på sånt.

Det här kanske egentligen inte är något man i vanliga fall vill lägga upp på Internet, men vafan.
Jag kan inte bli bjuden på en drink i baren utan att springa hem och planera bröllopet med en hand och skilsmässan med den andra.
Jag blev bjuden på dejt av en engelsman för ett tag sen och det enda jag kunde tänka var
"Jag vet inte om jag vill ha barn i England"

Efter en gin&tonic på Fat cats finns det ingen anledning att planera bordsplaceringen och få panik över att på bord 12 är det -kille-tjej-kille-kille-tjej-
Ni tycker säkert att jag är naiv, men jag brukar också börja skissa på mitt tal på dejtens begravning.

Men finns det en prins i skogen, så är det logiskt att man får kyssa många paddor,
och förmodligen samla på sig en och annan konstig padd-sjukdom på vägen.

Jag undrar också om det verkligen finns något som heter "Den rätte"
eller om det bara handlar om att hitta någon som man står ut med.
Om man bara tröttnar på att leta.
Eller att man hängt ihop så länge att det känns för sent att börja om.
Att det bara inte är värt besväret.

Jag pratade om det här med Freddan precis innan en dejt en gång.
Och min fina vän sa med sin allra snällaste röst

- Jag tycker att du är jätte charmig, men... säg inte det här till honom.

Klockan 09.40 vaknar jag av ett sms.
Det tog ca 13 sekunder att förstå vad som hände, 4 sekunder att lyckas öppna ögonen, 12 sekunder att rota fram mobilen och där var ett sms från Bästis

"JAG KLARADE DET!!!!!!! Jag har körkort nu!!"

Och jag satte mig raklång i sängen och bara storlog.
Hon är så jävla duktig, min vackra vän!

 Är förresten inte Lill-skruttan fin i mina om möjligt finare skor?


Bild snodd av Tvåan!

Jag tittar ut genom fönstret på spöregnet och tänker på en sak min kloka far sa en gång.

"Saliga äro de underbetna, ty de skola drunkna i duschen"

Jag säger bara som Brorsan på hans svenskatal i skolan.

- Hej. Jag är ingen talare, så jag ska fatta mig kort. Tack.

Imorgon måste jag packa ner mitt liv i en resväska.
Det kommer inte bli lätt.
Det kommer bli tungt.
Höhö.

Det kommer inte heller kännas tomt,
Det kommer bli fullt.
Höhö.

Så imorgon ska jag inte vara nykter.
Då ska jag vara packad.
Färdigpackad.
Höhö

Tiden har kommit.
Nu kan jag äntligen säga meningen jag så länge velat säga.
Det är dags nu.

Mina vänner.
Jag är mellan två jobb.