Idag kände jag mig lite deppig.
Men eftersom jag lever efter filosofin "Det är synd att vara glad för ofta" tänkte jag göra det värre för mig direkt.
Min plan började bra genom att jag gick ner till stan i 34 minusgrader i alldeles för lite kläder.
Sen glömde jag mitt ID med flit när jag skulle hämta medicin på Apoteket.
Sen så när min olycka började avta behövde jag göra något drastiskt,
så jag gjorde något jag inte gjort på fem år.

Jag gick till JC och provade jeans.

För att plåga mig själv till det yttersta plockade jag bland dom små storlekarna och trädde dom på armen.
Då kom en trendig expedit fram och frågade om jag behöve hjälp.

- Ja, jag skulle prova ett par jeans och jag har jeans-fobi.
- Jahaja... Vilken storlek har du?
- Sist jag köpte ett par hade jag storlek 25.
(Lång pinsam tystnad från expiditen samtidigt som han granskade mig från topp till tå)
- Fast det var ungefär sex år sen och tjugo kilo sen, lade jag till.
- Jahaja, sa expiditen igen och tog fram ett par jeans i storlek 32. Prova dom här.

Sen frågade jag om jag kunde få låna ett linne att prova till jeansen, för att jag hade klänning på mig.
- Är du en storlek Large, sa den nu hatade expiditen.
- MEDIUM! Fräste jag argt.

Sen tryckte jag ner pattarna i en väldigt liten Medium, svor sju gånger, (utan att andas, ville inte spräcka toppen)
grät en tår, tittade mig i spegeln, drog på mig tightsen och lovade mig själv att aldrig mer prova jeans.

- Passade dom? Frågade expiditen.
- Jag behöver tänka på det sa jag, men vi kanske ses om sex år igen.