Jag tänkte bryta lite mot rutinen och lägga ut ett utdrag från min dagbok.
En liten bit av min själ just nu.
Vill du läsa de vanliga oseriösa inläggen så scrolla ner, men det här är en del av mig som allt annat.

---

Det gjorde ondare än jag trodde
Jag trodde att det var okej
Jag trodde att det var över
Det var så lätt för dig att gå vidare
och du tänkte säkert samma sak om mig
Någonstans glömdes vi bort
Någonstans gick det snett
Och bakom mitt bredaste leende och mitt högsta skratt
gömde sig ett blödande sår
Det vet inte du
Men jag var arg att du inte såg det.
Jag ville låta tiden blåsa
Men den strör det istället med salt

Det kliar alltid när det läker.
Jag hör hjärtat flämta
Men det är inget jag kan göra.
Inte heller du.
Det handlar inte längre om oss

Det handlar om en ensamhet som bjuder in sig själv för att stanna
och en värd som är för artig för att säga nej.
Och man låser dörren med det största låset och sväljer nyckeln
för att hålla ensamheten undan
Men sen när man står där och klöser fingrarna blodiga för att komma ut
inser man att ensamheten stod bakom en hela tiden.
Det var ett misslyckat försök
och det lämnade dig svag

Och innan du bestämmer dig för att viska vackra ord i ditt öra
och ta din egen hand, resa dig från marken och gå
så kommer du ingenstans.
Ensamheten hånskrattar någonstans i mörkret.
Han vann igen,
Eller hur?

Det värsta är att jag vet att jag får skylla mig själv
Att man sätter sina egna frön.
Men bär man skulden för det som gror även om man inte vet vad man sår?
Vart kan man dra linjen mellan otur och dumhet?
Hur mycket ansvar ligger i det man inte planerat, men som hände ändå?

Jag önskar att jag kunde skylla på någon annan
men ingen lyssnar till de skrik som inte hörs
Det har jag sagt förr
Men vem ska man be vara tyst först?
Vem vill sätta sig ner och lyssna?

Jag har sparat en plats
och en bit av mitt hjärta
Jag har sparat väl valda ord
Jag har sparat en förklaring
Inga mer lögner
Inga mer falska skratt
Jag har sparat en tår för dig att torka
Jag har sparat ett skrik
Det finns en plats ledig
För vem som än vill höra
Jag bryr mig inte vem.

Jag vet vad han sa
Men jag har hört allting förrut.

Gudarna vet att jag aldrig har haft särskillt höga krav på killar jag träffat.
Och har gudarna av nån anledning missat det, vet mina vänner om det.

Läste igenom min dagbok och kom till en sida där jag skrev om en jag tyckte om då.
Texten slutade med:

"Men han sa att 'Livet är en schlager' suger. Jag vet inte om jag kan ignorera det."

Se, alla människor har gränser.
Även jag.

Frågan är, ska man analysera och fundera på vad som är rätt och vad som är klokt,
eller ska man bara följa sitt hjärta?
Men vad vet hjärtat om kärlek, egentligen?
Är det inte bäst att låta hjärnan ta besluten,
eller är hjärnan oförmögen att sätta ord på känslor?

Eller kanske ska man inte tänka alls.
Kanske ska man bara göra vad som känns rätt för stunden och se vad det leder till.

Kanske är det dumt att utmana magkänslan.
Kanske borde man satsa sina pengar på priset man vet att man vill ha.
Att satsa sina känslor på en lott som man inte ens vet om man vill vinna på,
det låter ganska dumt.
Men finns det någon logik i känslor?

Man måste våga för att vinna, sa någon
Men måste man inte vara försiktig för att klara det?
Ska man våga satsa allt och riskera att inte få något tillbaka,
Ska man inte tänka först?
Ska man inte ha en plan B?

Och visst borde man kolla hur djupt vattnet är innan man hoppar,
men också hur botten ser ut?
För det kan vara där man hamnar.
Är det inte ibland klokt att vara feg?

Hur skiljer man på känslor, och hur många får man plats med samtidigt?
Eller har man bara en känsla som ändrar sig hela tiden?

Och vem är man mest skyldig ett ärligt svar?

Kanske borde jag sluta analysera och låta tiden gå.
Det är dumt att oroa sig i säkerhets skull.
Det är onödigt att ångra ett beslut man inte än tagit.
Det är nog bäst att vänta tills man ser hela bilden innan man läser av situationen.
Att vänta med att blåsa i pipan tills man har något att döma.

Kanske är det för tidigt än,
och kanske kommer det aldrig ens att bli försent.
Kanske kommer inget att hända.

För finns det inget man kan göra, är det bättre att avvakta,
och vänta på att besluten ska komma till dig.

För den som orkar läsa, klottrade jag ner detta på en servett idag på Cafe Nero.
Det beskriver ganska bra vad som pågår i mitt huvud just nu.

---

Jag vet att det är jag som måste ändra mig
och att det är fegt att skylla på världen.
Jag vet att jag alltid tar steget över kanten
och att jag alltid säger ett ord för mycket.

Och så många gånger jag har lovat att skärpa mig,
lovat att ändra mig,
lika många gånger har jag gjort mig själv besviken.

Och om det bara vore så att jag sårar mig själv,
men det är aldrig så enkelt.
Man landar alltid på någon annan när man faller.

Så många gånger jag drömmer om att vara någon annan,
istället för att ta itu med mig själv.
Så många gånger jag tillåter mig själv att dagdrömma
tills jag tror att det är verkligt.

Och jag skyller på monster under sängen,
fastän det var jag som lockade dit dom,
jag som bad dom sova över.

Jag vet att jag är bra på att prata,
men att mina ord ofta är tomma.
Jag vet att jag dansar i otakt med mina egna hjärtslag.

Jag förlåter för lätt, jag vet.
Jag kastar pärlor åt alla som lovar att se mig.
Går upp på scenen fast jag inte vill bli sedd.

Men hur kan man fly från spöken man själv skapar?
Jag måste göra något, jag vet.
Men går det att ändra på sig själv?
Kan man säga till sig själv på skarpen?

Och lyssnar man någonsin på sina egna råd?

Det känns som att det jag gör när jag flirtar,
är falsk marknadsföring.

Och hur mycket jag än önskar att någon skulle sluta förstå,
ruska om mig och säga "Nu räcker det!"
så vet jag att jag förmodligen inte hade lyssnat.

För jag har alltid en åsikt om allt och alla.
Men Gud nåde den som har något att säga om mig.



Som att se på sig själv i en immig spegel.

Äntligen känns det som att oron börjar ta av.
Jag vet inte varför det är så att ångest hänger extra tungt på ens axlar om kvällen.
Kanske är det så att sinnerna mörknar med solen.
Men jag andas så djupt jag kan.
I värsta fall äter jag små rosa piller och blundar, och känner mig sakta tröttare.
Nu börjar jag låta som ett sådant avslappningsband...

Skit samma.

Huvudsaken är att jag kan prata med honom när jag blir orolig.
För att han kan göra mig så irriterad så jag vill smälla till honom,
men jag kan inte vara arg på honom länge.
Jag kan känna att jag ibland låter honom slippa billigt undan för att jag inte kastar saker och skriker och gapar.
Men å andra sidan är det väl ett bra tecken att han inte sätter igång dem sidorna hos mig.
Utan att han låter mig vara arg, förstår hur jag menar, men startar ingen strid.
Tar mig på allvar, men har en förmåga att lugna ner mig.

Jag längtar till inredningsdesign i Hällefors.
Jag längtar efter nytt folk och ny miljö.

Tack Sandra för en underbar dag!

Förresten, Jennyboy har fått jobb den grisen.
I hemtjänsten.
Hoppas hon kör rullstolen ner för ett stup!!!

(Jag tar tillbaka det. <3)


Tack också Sandra för en unerbar dag.
Ingen förstår mig som du. <3