För den som orkar läsa, klottrade jag ner detta på en servett idag på Cafe Nero.
Det beskriver ganska bra vad som pågår i mitt huvud just nu.

---

Jag vet att det är jag som måste ändra mig
och att det är fegt att skylla på världen.
Jag vet att jag alltid tar steget över kanten
och att jag alltid säger ett ord för mycket.

Och så många gånger jag har lovat att skärpa mig,
lovat att ändra mig,
lika många gånger har jag gjort mig själv besviken.

Och om det bara vore så att jag sårar mig själv,
men det är aldrig så enkelt.
Man landar alltid på någon annan när man faller.

Så många gånger jag drömmer om att vara någon annan,
istället för att ta itu med mig själv.
Så många gånger jag tillåter mig själv att dagdrömma
tills jag tror att det är verkligt.

Och jag skyller på monster under sängen,
fastän det var jag som lockade dit dom,
jag som bad dom sova över.

Jag vet att jag är bra på att prata,
men att mina ord ofta är tomma.
Jag vet att jag dansar i otakt med mina egna hjärtslag.

Jag förlåter för lätt, jag vet.
Jag kastar pärlor åt alla som lovar att se mig.
Går upp på scenen fast jag inte vill bli sedd.

Men hur kan man fly från spöken man själv skapar?
Jag måste göra något, jag vet.
Men går det att ändra på sig själv?
Kan man säga till sig själv på skarpen?

Och lyssnar man någonsin på sina egna råd?

Det känns som att det jag gör när jag flirtar,
är falsk marknadsföring.

Och hur mycket jag än önskar att någon skulle sluta förstå,
ruska om mig och säga "Nu räcker det!"
så vet jag att jag förmodligen inte hade lyssnat.

För jag har alltid en åsikt om allt och alla.
Men Gud nåde den som har något att säga om mig.



Som att se på sig själv i en immig spegel.