Livet enligt Lovisa O
Ja, okej, jag medger att jag varit lite okaraktäristiskt (långt ord) allvarlig de senaste inläggen.
Så nu tänkte jag bjuda på mig själv genom att prata om en ny grej jag tänkte prova häromkvällen.
Dricka te, äta macka och läsa i sängen innan man ska sova.
Jag har många gånger hört talas om denna sysselsättning och alltid tyckt att det låtit så trevligt
och mysigt.
Detta är ett fenomen från helvetet.
Först så gottade jag ner mig under täcket med 3 knäckebrödsmackor och en stor kopp te och en bra bok.
Trevligt detta, tänkte jag.
Sedan började det.
Först så försökte jag hålla boken i en hand och mackan i den andra,
men boken var för tjock och oanvänd så den stängdes bara hela tiden.
Så jag ställde mackorna på nattuksbordet sålänge och började läsa.
Men då var jag för hungrig för att koncentrera mig, så jag tog upp en macka ändå och tog en stor tugga,
och försöker läsa i vanlig takt, men kommer på mig själv med att tugga i ljusets hastighet.
Jag koncentrerar mig hårt på att tugga långsamt, vilket bara resulterar i att jag läser lika sakta.
Så tillslut får jag lägga ner boken och tugga i mig knäckebröden.
Sen tar jag nöjt upp boken igen och försöker läsa en stund till.
Efter en stund kommer jag på att jag har glömt bort teet, så jag halsar i mig en halvliter te på 5 sekunder,
bara för att det var på väg att bli kallt.
Sen när jag väl är klar, och ska fortsätta läsa min nya bok, slår teet in och jag blir kissinödig som gudvetvad.
Jag får springa upp till toaletten, slår tårna i tröskeln, svär på alla språk jag behärskar.
Bestämmer mig för att strunta i elendet och bara gå och lägga mig.
Kissar, och när jag väl kommer tillbaka till rummet och bäddar ner mig är hela sänghelvetet fullt av knäckebrödssmulor.
Så mitt råd till er, som är som jag och har svårt att koncentrera sig.
Ta en sak i taget.
Och för allt i världen.
Allt som har hårda smulor, skall inte förtäras i sängen!!
Favorit i repris...
Hittade en gammal text jag skrev till Jenny för ett och ett halvt år sedan.
Men när jag läste igenom den, kände jag att den kanske gör sig som bäst nu.
Så här, min fina bästis, kommer en favorit i repris.
Jag tänker på dig alltid.
Älskling, jag vet att vindarna blåser oförtjänt hårt ibland.
Jag vet att allting inte har ett synligt slut
Jag vet så väl att vissa stormar blåser hårdare än man kan klara av.
Och huden är inte helt vattentät när det kommer regn.
Men jag vet också att det finns ett slut.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men snart.
Och jag vet att den där blyklumpen i bröstet
Blir lättare och lättare.
Älskling, jag vet hur jobbigt det är att älta.
Jag vet också att det är värre när det inte finns några ord alls.
Jag vet att stormen raserar allt som står i dess väg
Men jag vet också att den ger en öppnare kust.
Jag vet att mörkret du står mitti är tungt av gift.
Jag vet att man blir rädd när man inte ser händerna framför sig
Jag vet att det är skrämmande med mörker.
Men jag vet också att det inte är som det ser ut.
För i ett hav av mörker står man helt ensam.
Men när man tänder ett ljus så skingrar sig mörkret
Och man upptäcker att det visst stod många där.
Kanske inte tättintill så du kunde känna vid dom, men dom fanns där.
Även om du känner dig ensammare än någonsin
För att det du vill ha nära känns så långt bort
Kom ihåg att tända en lampa
För vi finns där, hela tiden - Kanske en bit ifrån, men alltid lika nära
Jag älskar dig
Jag vet att ensamheten är det envisaste monstret under sängen.
Jag vet att oron är svart rök i lungorna
Men jag vet en sak till.
Jag vet att du inte är ensam.
Jag vet att mörkret är skrämmande för du gör det så.
Jag vet att monstret under sängen inte har en chans mot dig.
Jag vet att du kan stå rakryggad i storm
Inte för att du är orubblig
Utan för att du står upp på insidan.
Sentimental-Lovisa talar ut.
Okej, nu sitter jag här och funderar på vilken Lovisa som ska blogga idag.
Arg-Lovisa?
Djup-Lovisa?
Klok-Lovisa?
Cp-Lovisa?
Sentimental-Lovisa?
Bitter-Lovisa
Okej, jag blundar och pekar på en av dom....
...Det blev Sentimental-Lovisa... Det suger ju, hade hoppats på Arg-Lovisa,
för detta snöhelvete gör ingen männska sentimental, bara förbannad.
Men men...
När jag tänker snö, då tänker jag faktiskt främst på Nordpolen.
Men nästmest tänker jag på Vintern -04 (tror jag att det var)
Min och Emilias vinter.
Vi umgicks varje dag den vintern.
Vi sov över hos varandra varje natt.
Och jag kan inte låta bli att sakna den tiden så mycket.
När man grät över killar som man var kär i, och när man drack öl i smyg när man var ensam hemma
Eller när man gick långt in i skogen för att smygröka.
När man skämtade om sex, fast man knappt visste vad det var.
När man gick i skolan på dagen och var ledig på helgen.
Allt var bestämt, man gick hem och åt klockan 7.
Man behövde inte ta på sig mer ansvar än sig själv.
Man visste precis vilka monster det var som spökade om natten,
och att bli för full på en fest var ganska coolt.
Man cyklade och gick överallt, och pratade om allting, för inget var då för komplicerat för att sättas under ord.
Man fick sin första pojkvän och sa "jag älskar dig"
Man pussades lite, gjorde slut, och sen var det bra.
Och jag och min Mila var dom bästa vännerna i hela världen, och vi behövde aldrig bry oss
om någon annan än oss själva och varandra.
Det blev aldrig några bråk, bara tjafs, men aldrig på allvar.
Det största spöket var Puberteten.
Ibland vill jag vara 14 år igen, ligga i Emilias knä och sjunga.
Och såfort man hör en moped så springer man till fönstret.
För moppe-killar är coola.
Och stora.
15 år. :P
Wedding plans
And I'm going to take my hand, lead me down the aisle
And promise me, to love me forever...
Like a bridge over troubled water, I will lay me down...
Fina bästis. Underbara vän. Bästa Billie.
Jag vet att allt kan kännas förjävligt, men glöm inte att jag aldrig lämnar dig.
Att jag alltid ska finnas vid din sida.
Och när du drunknar i ett ändlöst mörker, så drunknar jag med dig.
När du vacklar, så ska jag hålla i dig.
Varje dag, fram till slutet.
Det finns en låt, som är den absolut vackraste låten jag vet.
Jag vet att jag har sjungt den för dig förrut.
Så när du känner dig ensam, älskling.
Lyssna på denna, läs texten, och känn att varje ord går direkt från mitt hjärta till ditt.
JAG ÄLSKAR DIG!
Ett kärleksBREV <3
- Jag tror helt enkelt att mitt liv är för lungt här, så jag måste spöka för mig själv för att få lite drama,
- Fan, jag hatar när det kliar i knäppskalle-generna. <3
Sandra Victoria. Ingen kommer någonsin kunna förstå mig på samma sätt som du.
Jag älskar dig, och du är oersättlig!
Helt enkelt.
Kärlek!
<3
Vacker, men hemsk sång...
Pappa kom hem - Thomas Järvheden
Du stack när jag var två
Hur kan man göra så?
Jag stod i fönstret och väntade
Men det kom aldrig nån bil tillbaks
Vilka spöken i huvet kan driva nån bort från tre små söta barn
Och bryta sönder en hjältinna, såra och bända sönder en familj
Egentligen borde jag ha kikat fram bakom min mammas knäckta rygg och hatat dig
Men pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men vi vill ha dig, pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men pappa kom hem
Vi sågs varannan helg
Det var restauranger och presenter och fest
Två dar av fjorton, det är klart det fanns pengar och lust
Alla gråa dar skulle mamma få
Orättvist, men det fattar man ju aldrig då
Med först ett lågavlönat heltidsjobb,
Plus extrajobb och sköta hem och tre små barn
Egentligen borde jag ha kikat fram bakom min mamma knäckta rygg och hatat dig
Men pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men vi vill ha dig, pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men pappa kom hem
Pappa kom hem...
Pappa kom hem...
Du stack när jag var två
Hur kan man göra så?
Jag stod i fönstret och väntade
Men det kom aldrig nån bil tillbaks
Vilka spöken i huvet kan driva nån bort från tre små söta barn
Och bryta sönder en hjältinna, såra och bända sönder en familj
Egentligen borde jag ha kikat fram bakom min mammas knäckta rygg och hatat dig
Men pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men vi vill ha dig, pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men pappa kom hem
Vi sågs varannan helg
Det var restauranger och presenter och fest
Två dar av fjorton, det är klart det fanns pengar och lust
Alla gråa dar skulle mamma få
Orättvist, men det fattar man ju aldrig då
Med först ett lågavlönat heltidsjobb,
Plus extrajobb och sköta hem och tre små barn
Egentligen borde jag ha kikat fram bakom min mamma knäckta rygg och hatat dig
Men pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men vi vill ha dig, pappa kom hem
För vi längtar efter dig
Du är inte värd oss
Men pappa kom hem
Pappa kom hem...
Pappa kom hem...
Hur sätter man ord på en känsla?
En sån där dag som man inte borde ha lämnat sängen.
Tankar virvlar som kulsprutor i huvudet, och händerna kramar så hårt om vagnen så att knogarna vitnar.
Är det hit jag alltid kommer falla tillbaka?
Är det detta tillståndet jag aldrig kommer slippa?
Bara ibland lyckas fly från...
Jag springer rakt in i elden och vänder mig inte tillbaka en enda gång
Jag vet att jag borde vara rädd, att jag borde blöda mer, men jag kan inte
Hur hårt jag än blundar ser jag hans svarta ögon och känner hans händer
FÖRSVINN!
Jag vill skrika högt, men vad hjälper det?
Vad händer med dom orden som inga röster kan uttala?
Vad gör man när hjärtat flämtar efter luft men man pressar handflatorna hårdare mot munnen
för att inga ljud ska komma ut.
När hela världen är ett monster redo för attack
Vad gör man då?
Vad använder man för grepp för att försvara sig mot sig själv
När man väcker alla gamla nergrävda hjärnspöken till liv bara för att få lite drama
Bara för att få lite sällskap
Bara för att ha något att skylla på...
Hjärnan är för trött för att orka aktivera några försvarsmekanismer
Så jag sänker min garde och låter demonerna ta mig.
Jag känner andetagen från det förflutna flåsa mig i nacken
Det hinner ikapp, det kommer närmre.
Jag springer mot en framtid jag inte än vet om jag vill se,
men vad som helst är bättre än detta.
Och samtidigt som jag bränner alla bevis på att det hände
Ser jag honom resa sig ur askan
Jag borde fly
Men jag springer rakt in i elden
Varje gång.
Sanningen bakom Lorisas brillians.
Så här lägger man en och en halv timmes arbete i Paint, för att hjälpa Josefine med sitt skolarbete.
Och inte ett tack får man!!!
PÖH!!
Och förresten: Enligt mitt nya gymkort heter jag Lorisa... fint?
Nej.
Lovisa O's extraordinära vardag...
Hej fina vänner!
Kom hem från gymmet för en stund sen.
Josefine var liiiite duktigare än mig idag, men hon är ju å andra sidan van vid att lyfta skrot. (Haha)
Det är tur att jag gymmar och promenerar så mycket som jag gör,
annars hade jag blivit fetis. För här är det lördag varje dag. :D
Och nej, då menar jag inte att jag kastar i mig drinkar varje dag, utan snask!!!
Ojojoj, men men, än sålänge har jag bara lyckats bli starkare och fått mer benmuskler.
Så, jag tipsar alla om sockerdieten!
Ja, på tal om promenad, här kommer lite bilder från min promenad häromdan!
Min bäbis och alla djur vi brukar hälsa på.
Jag vet att det är lite grått i England, men idag har solen skinit hela dagen!
Och förhoppningsvis gör den det imorgon också, för då ska vi ut!!
Ska försöka komma ihåg att ta med kameran så att det blir bilder! :)
Sekunden innan bäbis somnar...
...Och sekunden efter
Mamma svan och Pappa svan
Tonårssvanen Svansson
Några Pållar
Och kreativitetens Gudinna ska kallas Lovisa.
Jag har letat hur länge som helst efter ett fint hårspänne (med clips spänne)
som är stort och starkt nog för att hålla upp allt mitt hår.
Ni vet, mitt långa, tjocka.. (20 cm långa) hårsvall!
Och alla fina som finns är alldeles för små, för mitt hår är ganska tjockt.
Men, som ni vet är ingen uppgift för stor åt er allas Big L,
så gjorde jag ett själv.
Var i stan igår och handlade ett stort ful-spänne och lite svarta sidenband.
Det ska ju vara rosetter nu, tänkte jag.
Så det var precis vad det blev.
Dessutom mycket billigare att göra ett själv.
Och eftersom jag är både snygg och handlingskraftig var det inga problem
Song for Jenny
Watch the rain Jenny
You shiver and I laugh
As I’m watching you make a mountain over a mole hill
For the seven billionth time
I couldn’t mind any less
I take a step over the porch
Reaching you my hand
You grunt and put your hood up
Walking by my side
This might be the end of an era
This might be a new chapter
But in my book
You are with me until the very end
Hear me out Jenny
I might have messed things up
And you listen to me over analyzing everything
For the seven billionth time
We’ve been here before
You are reaching me your hand
I grunt, you know me too well
Never let me go
This might be the end of an era
This might be a different scene
But on this stage
You are with me until the very end
You were right Jenny
We might have gone too far
We did something completly reckless tonight
For the seven billionth time
We forgot to think
But you are still reaching me your hand
We laugh, we are stupid, we know
But it will be OK
You read me like a book written in versals
Always that patient
You are the only medication I need
And when you said forever
You signed me up to a lifetime of perscriptions of you
Of you, you, you
This is not the end of an era
It is just another task
And in this game
You and I always wins
Min bästa raggningsreplik nånsin..?
"Så, jag ser att ditt första namn är Neil.
Neil rimmar på fil,
och jag har hört att män som äter mycket kalcium har större penis."
The day Lovisa got stuck..
Så var jag och Josefine på bio (Avatar 3D) igår.
Jag skulle luta mig tillbaka och lägga fötterna mellan säterna framför...
But something went terribly wrong.
Jag känner hur jag inte får upp benet! Hur mycket jag än kämpar går det inte,
så jag gör som vem som helst hade gjort och skriker:
- JOSEFINE, JOSEFINE, JAG SITTER FAST!! HJÄÄÄLP!!
Efter Josefine har dött av skratt och sen återuppstått,
tar min goda vän fram mobilen och fotograferar medan jag sitter där i tårar.
Hon skrattar sadistiskt och skickar bilden i mms till Mattias.
Hon får mig dessutom att låta fjantig i smset och återspeglar inte alls situationens allvar...
Mattias svarar att jag är Mongo.
- Kunde du inte iallafall skriva att jag slet mig loss manligt och slog mig på bröstet
- Det är inte Mongo... Det är KONGO!!!
Och såklart som grädde på moset/som salt i såren hittar jag bildjäveln taggad på facebook,
i albumet: "The day Lovisa got stuck"
Josefine.
Jag hatar dig.
Jag gillar dig.
Du är dum i huvet.
Du är min vän.
