En sån där dag som man inte borde ha lämnat sängen.
Tankar virvlar som kulsprutor i huvudet, och händerna kramar så hårt om vagnen så att knogarna vitnar.
Är det hit jag alltid kommer falla tillbaka?
Är det detta tillståndet jag aldrig kommer slippa?
Bara ibland lyckas fly från...

Jag springer rakt in i elden och vänder mig inte tillbaka en enda gång
Jag vet att jag borde vara rädd, att jag borde blöda mer, men jag kan inte

Hur hårt jag än blundar ser jag hans svarta ögon och känner hans händer
FÖRSVINN!
Jag vill skrika högt, men vad hjälper det?
Vad händer med dom orden som inga röster kan uttala?
Vad gör man när hjärtat flämtar efter luft men man pressar handflatorna hårdare mot munnen
för att inga ljud ska komma ut.

När hela världen är ett monster redo för attack
Vad gör man då?
Vad använder man för grepp för att försvara sig mot sig själv
När man väcker alla gamla nergrävda hjärnspöken till liv bara för att få lite drama
Bara för att få lite sällskap
Bara för att ha något att skylla på...

Hjärnan är för trött för att orka aktivera några försvarsmekanismer
Så jag sänker min garde och låter demonerna ta mig.

Jag känner andetagen från det förflutna flåsa mig i nacken
Det hinner ikapp, det kommer närmre.
Jag springer mot en framtid jag inte än vet om jag vill se,
men vad som helst är bättre än detta.

Och samtidigt som jag bränner alla bevis på att det hände
Ser jag honom resa sig ur askan
Jag borde fly
Men jag springer rakt in i elden
Varje gång.