Äntligen känns det som att oron börjar ta av.
Jag vet inte varför det är så att ångest hänger extra tungt på ens axlar om kvällen.
Kanske är det så att sinnerna mörknar med solen.
Men jag andas så djupt jag kan.
I värsta fall äter jag små rosa piller och blundar, och känner mig sakta tröttare.
Nu börjar jag låta som ett sådant avslappningsband...

Skit samma.

Huvudsaken är att jag kan prata med honom när jag blir orolig.
För att han kan göra mig så irriterad så jag vill smälla till honom,
men jag kan inte vara arg på honom länge.
Jag kan känna att jag ibland låter honom slippa billigt undan för att jag inte kastar saker och skriker och gapar.
Men å andra sidan är det väl ett bra tecken att han inte sätter igång dem sidorna hos mig.
Utan att han låter mig vara arg, förstår hur jag menar, men startar ingen strid.
Tar mig på allvar, men har en förmåga att lugna ner mig.

Jag längtar till inredningsdesign i Hällefors.
Jag längtar efter nytt folk och ny miljö.

Tack Sandra för en underbar dag!

Förresten, Jennyboy har fått jobb den grisen.
I hemtjänsten.
Hoppas hon kör rullstolen ner för ett stup!!!

(Jag tar tillbaka det. <3)


Tack också Sandra för en unerbar dag.
Ingen förstår mig som du. <3