Älskling, jag vet att vindarna blåser oförtjänt hårt ibland.
Jag vet att allting inte har ett synligt slut
Jag vet så väl att vissa stormar blåser hårdare än man kan klara av.
Och huden är inte helt vattentät när det kommer regn.

Men jag vet också att det finns ett slut.
Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men snart.
Och jag vet att den där blyklumpen i bröstet
Blir lättare och lättare.

Älskling, jag vet hur jobbigt det är att älta.
Jag vet också att det är värre när det inte finns några ord alls.
Jag vet att stormen raserar allt som står i dess väg
Men jag vet också att den ger en öppnare kust.

Jag vet att mörkret du står mitti är tungt av gift.
Jag vet att man blir rädd när man inte ser händerna framför sig
Jag vet att det är skrämmande med mörker.
Men jag vet också att det inte är som det ser ut.

För i ett hav av mörker står man helt ensam.
Men när man tänder ett ljus så skingrar sig mörkret
Och man upptäcker att det visst stod många där.
Kanske inte tättintill så du kunde känna vid dom, men dom fanns där.

Även om du känner dig ensammare än någonsin
För att det du vill ha nära känns så långt bort
Kom ihåg att tända en lampa
För vi finns där, hela tiden - Kanske en bit ifrån, men alltid lika nära

Jag älskar dig
Jag vet att ensamheten är det envisaste monstret under sängen.
Jag vet att oron är svart rök i lungorna
Men jag vet en sak till.

Jag vet att du inte är ensam.
Jag vet att mörkret är skrämmande för du gör det så.
Jag vet att monstret under sängen inte har en chans mot dig.
Jag vet att du kan stå rakryggad i storm

Inte för att du är orubblig
Utan för att du står upp på insidan.