Du klippte alla band.
Du valde vilken sida du ville stå på.
Du slog ditt kast!
Nu är det dags för mig att göra mitt!

Vad är det du vill? Att jag aldrig ska kunna glömma de FANTASTISKA tre veckorna vi hade?
Tror du att det var så viktigt?
Redan sen första veckan när jag frågade dig om du var värd besväret sa du att du skulle visa det?
Det enda du visade var att jag hade gjort fel.
Och nu då? Ska jag springa rakt in i dina armar och böna och be att få en chans till?
Det funkar inte så.
Jag är så trött på det här nu, trött på att alltid behöva stå med skammen jag inte ens förtjänat.
Det räcker nu.
Jag tänker inte spendera en sekund till med någon som så lätt pekar ut mig som en lögnare.
Jag tänker inte säga att du hade din chans, för det vet jag inte om du någonsin hade.
Det enda jag vet är att när jag tittar på dig nu,
ser jag äntligen allt det där, något behov av uppmärksamhet gjorde mig blind för innan.

Och jag tittar på dig, lägger huvuder på sned, rynkar pannan och tänker;
Hur kan du möjligt tänka så mycket om dig själv?
Vad ser du när du ser dig själv i spegeln?
Nu är svaret enkelt.
Du är inte värd besväret.
Det har du aldrig varit.