Jag försöker komma ihåg hur viktigt det är att sätta sig själv i första rum.
Jag skriker inombords för att jag är så jävla rädd att jag ska falla dit igen.
Att jag ska låta mig själv falla utan att någon tar emot.
Jag hatar mig själv för att jag är
så givmild,
så förlåtande,
så förstående
För att jag kastar pärlor åt svin

Jag blir bara rädd och osäker på hur långt det får gå - Det där som bara är på skoj.
Hur långt det där flörtiga får sträcka sig utan att det blir allvar.
För jag vet ju att det bara blir allvar för mig.

Det är jag som slår knut på mig själv,
Det är jag som alltid måste manipuleras att älska dem jag egentligen hatar!
Det är alltid jag som står med skammen i slutet
För att jag räckte den där handen för långt
För att jag aldrig skulle ha tagit emot
Men framför allt för att jag aldrig skulle ha gett och gett och gett!

Jag förstår inte att jag hamnar här varje gång
Och jag fattar inte att jag aldrig lär mig!

Varför låter jag mig själv förnedras gång på gång för vad?
Kicken?

"Du sprang så fort du kunde för att hinna få ett lyft igen
Du kvittade all din trygghet mot en kick som inte hjälpt dig än.
Du ville bryta isen
Men du klarade inte krisen
Det vet du, men det tar emot
Du kanske borde tänkt på hur du mår
Du kanske borde tänkt på hur det går
Du kanske borde tänkt på konsekvensen, mer än kicken, Idiot!

Så nu står du på din topp och ingen bryr sig om din egotripp
Du fick ditt lilla lyft och hänger upp ditt lilla tidningsklipp
Vad kul, att det gick vägen,
Du som varit så benägen
Men vem är det som du tävlar mot?
Vad är det egentligen du vill ha?
Vem är det du vill verka som att va?
Du borde leva livet men du söker nånting annat, Idiot!"