Som vanligt filosoferar jag bäst med en chai-latte i ena handen och en sticky toffee muffin i andra.
Så jag gick till mitt favoritcafé - Caffe Nero.
Jag gick dit för att rensa tankarna. Har haft så mycket i huvudet det senaste så jag behövde filtrera.

Ibland behöver jag gå någon annanstans.
Bara för att jag behöver kunna sitta och störa sig på folk som smaskar för högt.
Behöver längta tills att latten ska svalna.
Behöver tänka på värdsliga saker som att en tavla hänger snett,
Att personalen tappar fingrarna i otakt i disken.
Behöver bli förbannad för att jag bränner mig på tungan.
För det är så skönt när det inte är allvarligare än så.

Idag är jag lugn.
Livet är till för att levas, sa någon, och jag kan inte tänka på en bättre anledning.

Jag är så tacksam för att jag är jag!
Jag älskar att kaffe gör mig snurrig och kärlek gör mig ängslig.
Jag älskar att jag ser Titanic utan att fälla en tår, men gråter floder till "Rent hus" och Aladdin.
Jag älskar att jag alltid skrattar lite för högt och gråter för sällan.
Jag älskar att jag sjunger för full hals överallt, förrutom i duschen.
Jag älskar att jag är oförmögen att kunna göra två saker samtidigt.
Jag älskar att mina lår är lite för tjocka och min panna lite för blank.
Jag älskar att jag är så kittlig att jag kan kittla mig själv.
Att jag har en bästis, och att jag kan få folk att skratta.
Och framför allt älskar jag att jag kan få mig själv att skratta högt!
Jag älskar att jag lever nu!

Och jag borde inte klaga.
Inte för att andra har det sämre,
Utan för att jag har det bra!