Varför kan man inte vara lugn, klok och förnuftig när det behövs?
Varför oroar jag mig ALDRIG för materiella saker som läxor, mördare och sjukdomar,
men jag kan ligga sömnlös hela nätter och oroa mig för saker som inte ens finns?

Varför beter jag mig som om jag redan spelat och förlorat när tärningarna fortfarande rullar?

Men här har vi ingen logik.
Som vanligt hoppar jag i bäcken med ett "HEJ"
Gräver en grop och kliver i,
Kastar sten i glashus och gapar för full hals där det står 'varning för ras'

Inte för att jag är dum.
Inte för att jag inte fattar konsekvenser.
Utan för att jag saknar tålamod,
och gömmer det sig inga spöken under sängen måste jag spöka för mig själv.

Vissa säger att första steget är att vara medveten om sina brister.
Det gäller inte mig.
Inte när det är jag som står på kanten av stupet och säger;

- Men hoppa då, Lovisa, det kommer att bli roligt.