Inte en lugn stund får man som populär bloggare!
Men eftersom jag försöker vara en man åt folket, så att säga, så får jag väl slänga in ett inlägg eller två.

Idag har jag fortsatt min eviga filosofi om ankor och träd.
För er som inte riktigt hänger med hittills, kan jag ta det från början.

Ankor kan flyga. Högt. Det har jag själv sett.
Men aldrig i mitt tjugiettåriga liv har jag sett en anka sitta i ett träd.
Jag är med så långt att det kanske inte finns så mycket att göra i trädtopparna för änder, då all deras mat och polare är i vattnet, men hade jag varit anka hade jag velat testa.
Iallafall en gång. För utsikten. Eller principen?

Försökte diskutera detta med Tvåan idag.
- Det är för att dom har platta fötter och inte kan hålla sig kvar på grenen, sa hon.
- Aaaah, smart! Svarade jag,

Men innerst inne svor jag, för att jag inte kunde kommit på detta själv efter endastgudfadernsjälv vet hur många timmar jag grubblat på detta.

Så nu är det inte mycket mer att göra än att erkänna min korkadhet (bra ord) för världen,
be till Skaparen att jag blir en anka i mitt nästa liv, så att jag kan visa att det visst går.
Då ska jag sitta på en gren.
Och alla som efter det säger att ankor inte kan klättra, ska jag bajsa på.
För det är så fåglar gör, har jag hört.


Se, vi kan!