Varför är det så att man letar hela livet efter någon som älskar en.
Eller som i mitt fall står ut med mig länge nog.
Men när kärleken väl uppenbarar sig och biter en i arslet som en hund,
Skriker man och önskar att man önskat sig en katt.
Och när man hittar det man trodde man sökte så klöser katthelvetet ut ens hjärta.

Ja, jag vet, det här är lite över mina kunskaper.
Jag som fällde meningen "Jag ska skrapa bort kärleken från det här förhållandet som ett ofött barn"

Det är inte min grej.
Kanske ska man bara inse det.

Eller så ska man sluta leta efter den där mannen som i fantasin sitter naken i en bäck med gyllne hår och sol i ögonen och spelar fiol. Han som har en kropp som en grekisk Gud och ögon som tusen eldar.
Kanske ska man sparka ner honom från molnet där han spelar Harpa inför Gud.
Kanske ska man släppa fantasin om hur han endast iklädd ett skinnskynke matar mig med vindruvor på en vit strand.

Kanske ska man släppa det där
Kanske ska man bara ringa den där som man står ut med och säga:

"Jag älskar dig inte, men du får mig att le"