Man är så jävla dum i huvudet.
Och med "man" menar jag "jag".

Man väntar på att träffa den där snälla killen som ska bjuda ut en på en riktig dejt.
En sån där kille som tvättar med sköljmedel och aldrig dricker för gammal mjölk.
En kille som sparar sina rester och som ringer när han lovat.
Han som alltid tar ut soptunnan på onsdagar och som aldrig använder för mycket diskmedel.
Man väntar på att han ska dyka upp med sin egenstrykta skjorta och säga;
"Jag ringer dig imorgon, så går vi ut och äter middag".

Den killen kommer att ringa. Vid exakt utlovad tidpunkt.
Och svarar du inte kommer han att ringa igen, och igen, och igen.
Sen kommer han att smsa och sen kommer han att smsa igen.
Sen kommer han att skriva på facebook och sen kommer han att skriva igen.
Sen till slut kommer ett välstavat sms att han förstår ditt ointresse när du inte svarat på något av ovanstående kontaktförsök. Han kommer då att önska att ta ut dig på middag - Som vänner.

Vad gör man då?
Man döper om honom i telefonboken till "Stalker", byter lås på dörren och svarar inte i telefon på en vecka,
för Gud förbjude att det skulle vara Mr. Nice Guy som vill bjuda på kaffe eller låna en kopp socker.

Det här är säkerligen egentligen en väldigt bra kille.
En som någonstans har en stolt mamma.
Men bara för att han försöker, så försöker han för mycket.
Bara för att han ringer, så ringer han för ofta.

Sanningen är:

Ingen vill ha en snäll kille.
Ingen har respekt för en snäll kille.
En kille som ringer när han lovar är inte främst lojal utan tråkig.

Och här är jag.

Någonstans sitter en kille och stirrar på telefonen och är väldigt intresserad av mig.
För jag ringer inte, jag är mysterisk.
Jag spelar Svår.
Han spelar Svår att bli av med.